Svårigheterna på bostadsmarknaden består även efter Almedalsveckan
Jag kan summera Almedalsveckan (nu handlade mina seminarier mest om privatekonomi och bostadsmarknaden) i en mening: Det är tufft nu. Det var mest diskussioner och enighet kring problemen som finns och som funnits länge. Inte ens under Almedalsveckan var alltså huvudfokuset, baserat på de seminarier jag deltog och närvarade vid, att med mod diskutera förändringar och innovation. Kanske beror flatheten på att man vet att problemen löser sig. Att man helt enkelt överlämnar åt privatpersoner att lösa sin bostadssituation efter bästa förmåga.
Att repetitivt fastslå problemen på bostadsmarknaden för olika målgrupper tar inte på något vis udden av problemen. Inte heller verkar det leda till någon vidare brådska att underlätta människors möjligheter att bostaden ska följa livets olika cykler.
Claudia Wörmann, Boendeekonom
Jag minns mina egna beräkningar för ett par år sedan baserat på medianinkomst och att ett par separerar i en av Sveriges 25 största kommuner. Slutsats: det är tufft, kvinnorna får inte ihop kalkylen för en trea i någon av kommunerna. Nyligen kom en rapport (från Mäklarsamfundet) som visar på svårigheterna. 14 procent av dem som separerat bodde ihop ett halvår senare. Fler kvinnor än män behövde ekonomisk hjälp för att komma vidare på bomarknaden. 3 av 10 kvinnor upplevde att de fått försämrad hälsa. Lättnaderna kring amorteringskravet och kravet på kontantinsats kan underlätta även för gruppen som separerar, inte bara förstagångsköpare. Mer om hur det blir och hur effekterna slår vet vi först nästa år.
Att repetitivt fastslå problemen på bostadsmarknaden för olika målgrupper tar inte på något vis udden av problemen. Inte heller verkar det leda till någon vidare brådska att underlätta människors möjligheter att bostaden ska följa livets olika cykler. Istället klär vi, bland annat under Almedalsveckan, problemen i olika ord. Lösningarna är inte lika väldefinierade som problemen. Under tiden kämpar människor på och försöker lösa sina problem efter bästa förmåga. Föräldrar som hjälper barn till en egen bostad exempelvis. Ibland genom att låna upp på sin egen bostad. Att ta lån för att hjälpa fler än ett barn ut ur boet kan bli en kostsam historia, speciellt i storstadsregionen. Och för den här föräldragenerationen är att bli skuldfri, åtminstone i storstad, en hägring. Andra föräldrar som saknar ekonomisk möjlighet ställer sig i skamvrån och placerar sig själva i B- laget. Som vore det en självklarhet att alla kan hjälpa till ekonomiskt!
De flesta av oss känner någon som efter en separation bor på soffan i sitt vardagsrum. Andra kan ha hört berättelser om hur svårt det är just nu. Mycket ska falla på plats och två hem ska möbleras upp, barnen ska må så bra som det bara går, och mitt i det ska en kris hanteras. Inte sällan blir temporärlösningen en bostad i andrahand. Kanske kommer man, lite för sent, på att det finns en inbyggd orättvisa i hur parekonomin varit upplagd - som nu ger två helt olika förutsättningar att ta sig vidare. Och konsekvensen kan bli långvarig, med dålig ekonomi som följd. Utan att ha gjort något annat än att vara med om en separation.
Och tänk vad bra det vore om det också från politiskt håll fanns både en vilja och ett mod att underlätta för människor på bostadsmarknaden. Tänk den dagen vi har en bostadsmarknad där man med lätthet kan flytta från en bostad till en annan, alldeles beroende på hur livssituationen ser ut. Livet skiftar och bostadsbehoven varierar samtidigt som vi har bostadsmarknad som inte på något sätt underlättar förändringarna i livet.
Claudia Wörmann, boendeekonom på Hypoteket